Om att inte förstå hur man ser ut egentligen
Mitt problem är väl på något sätt motsatt. Eller detsamma,
för jag ser mig sannerligen inte sådan jag är i spegeln.
En sak jag ofta tänkt på, är att jag egentligen inte vet hur jag ser ut. Jag vet intellektuellt att jag är väldigt överviktig, jag känner mig tjock och tänker jämt på hur dallrig och tjock jag är. Men ändå vet jag på något sätt inte hur jag ser ut.
Antagligen är det väl detsamma som för en anorektiker, som också förlorar sin självbild och ser en tjock tjej i spegeln trots att hon egentligen väger 42 kilo. Fast tvärtom, och ändå inte. Ibland kan jag känna att jag är så otroligt stor, och så ser jag mig i en helfigursspegel (har ingen sådan hemma) och får en chock för att jag är ännu större än jag tänkt. Andra gånger är det tvärtom.
Jag vet inte om det här låter såpass otydligt att det är omöjligt att hänga med i. Men igår på passet, som jag skrev, så stod jag mitt framför en spegel och såg hur mitt fett hoppade och hur jag inte gjorde rörelserna lika stort som andra smala personer - trots att jag gått på dansaerobics regelbundet i hundra år (med stopp under sommaren) och trodde att jag tog ut mig väldigt mycket. Eller, jag tar ut mig, det gör jag, men jag trodde att det såg snyggare ut helt enkelt, haha.
Det gjorde att jag nu känner mig ännu mer peppad, nästan lite negativitetspeppad, typ "nu är det dags att ta tag i det här en gång för alla". Och det är ju bra, samtidigt som det grämer mig att vara så stor. Det första nya människor tänker när de ser mig, är inte: Åh, vad fint hår hon har, vad fint sminkad hon är, vad cool stil hon har. Utan ofrånkomligen: Där är en tjock person. Sedan kan man självklart göra intryck på folk ändå, och folk slutar tänka på det efter en stund (hoppas jag). Men jag vill inte att det ska vara så, jag vill inte uppfattas så.
Det här med förvrängd självbild kan nog ha att göra med att jag pendlar så snabbt, och mycket, i vikt. Jag kan gå upp fem kilo på en månad, gå ner fem på två. Under flera år, många år, så har jag pendlat ca 15-20 kilo upp och ner. Det är inte hälsosamt, för det första, och för det andra ger det en väldigt förvrängd självbild. Hjärnan hinner inte med i svängarna.
Tur att den här bloggen finns, att ni finns för att peppa mig och jag för att peppa er. Och tur att vi tar tag i det nu! PEPP!
Känner ni igen er i det här med en konstigt förvrängd självbild?
Jag tror inte riktigt jag vill inse hur mycket jag väger. Tror liksom inte att det synns att jag är tjock.
Ibland får jag för mig att jag kanske inte är så stor men kan sen se mig själv i spegeln och få en chock.
Nu måste vi ta tag i detta och klara det! PEPPKRAMAR till dig!
Ida: Ja, det är konstigt hur hjärnan funkar liksom! Man tror/vet att man är tjock men inte sååå tjock. Eller något. Nåväl, som du kanske sett så syndade jag ikväll men imorgon är det FOKUS igen!!
Precis så känner jag också :O
Fridabrems: läskigt, tror det är ganska vanligt att känna så trots allt, även om man kan känna sig helt knäpp när man upptäcker att det är så man känner...
Håller helt med, tänkte faktiskt på detta senast i morse när jag skulle klä på mig och INGENTING passade. Ibland känner jag mig helt ok med min kropp och vikt och ibland är det precis tvärtom. Foton framkallar i princip alltid tjockångest, speglar likaså.
Jag jobbar hela tiden med att tränga undan dessa negativa tankar och bara fokusera på att må bra. Jag själv och min familj är friska och jag kan gå/springa/hoppa. Men ibland är det extra svårt. Som idag…
/P
