Om att överäta och om mönster på repeat
Nåväl, no matter how ologiskt, så har detta beteende funnits i mig i minst tio, kanske tolv år. Och jag inbillar mig inte denna gång att det nu har försvunnit sin kos för att aldrig återvända. Jag vet att det återvänder, att matmonstret förr eller senare börjar krafsa på mig inifrån. Även om jag inte är sugen på något. Och jag vet att jag då, mitt mönster trogen, tänker: "Äh, en liten ätarkväll kan väl inte skada?". Och så faller jag till föga, och äter och äer, och sedan fortsätter det beteendet. Varje dag, och många kilo uppåt, innan jag kanske återigen får panik och utseendefixeringen tar kommandot. Då tänker jag att det är dags att rycka upp mig. Uppryckandet kan komma efter fem kilo om jag har tur, men oftast efter tjugo.
Nu befinner jag mig på en hög kilonivå i kurvan, och således tar jag ju också tag i det nu, åtminstone träningen.
Men jag är beredd den här gången, matmonster, så håll dig på avstånd. Nog kommer jag fortsätta med undantagsdagar, men du ska inte mer få fatt i mig på vardagarna. Jag står med garden uppe och om jag så ska behöva bita mig själv i handen för att inte köpa onyttigheter för 100 kronor per dag, ja, då biter jag mig i handen.
Ibland håller du dig borta länge, så förrädiskt länge att jag tror att du äntligen är borta för alltid. Det är då du slår till, det kan ha gått ett halvår. Och du fångar mig alltid i fällan, får mig alltid att fortsätta följa efter i dina spår och förstöra allt jag byggt upp. Men inte igen.
Åh vad jag känner igen det där.. Du beskriver det så bra. Men denna gång besegrar vi matmonstret.
Malin: Ja, vi måste!! :)
Jag tror dte handlar lite om att göra medvetna val. Jag äter godis när jag vill ha godis och då också bestämemr mig för att äta godis, inte för att jag känne rmig deppig och låg och huvudet och kroppen tycker att jag är värdelös och då kan jag ju lika gärna frossa i godis.
Det är en stor skillnad! Gör man medvetna val som inte är grundade på negativa känslor, eller för att döva känslor, så befäster man heller inte ett ätmönster.
Jag tror dte är lite lika att vara alkoholist, med skillnaden att vi inte kan sluta äta, vi måste hitta en balans.
Bra skrivet! :)
ÄtaTränaKämpa: Jag tror också det handlar om medvetna val, men ibland är det svårt och då bara äter och äter jag, vet inte riktigt vilka känslor jag kopplar till det egentligen heller, det är så svårt att precisera när man har haft beteendet så länge.
Och jag tror absolut att det är precis samma sak som för alkoholister eller knarkare. Balansen är svår!
Och tack så mycket, vad glad jag blir för sista meningen :
Känner absolut igen mig. Det där med att "unna sig" vilken jävla bullshit, man blir ju så trött på sig själv...
Jag har alltid haft en liten snubbe på vardera axel, en snäll sund frisk liten filur och en ond fet jävel. Just nu kickar den sunda ass and i like it!
Jag känner igen mig själv till viss del. Jag kan proppa i mig hur mycket onyttigt som helst, och "förtränga" att jag blir mätt. För jag unnar mig ju, bara idag, så då är det okej med 14kg godis, 5 kakpaket och 3 liter glass.
Eller att jag småäter och inte märker hur mycket jag egentligen får i mig.
Skönt att se någon annan med likande problem.
Kämpa vidare, det går att komma ur. Och vi ska klara det.